Tillbaka till HOME sidan där alla resor inom Europa finns!
14 dagar på pilgrimsleden. En resa fylld av utmaningar, fantastiska landskap, god mat och möten med människor som jag aldrig kommer att glömma.
Det finns resor som stannar kvar lite extra. Min cykling längs Camino Francés, den klassiska pilgrimsleden till Santiago de Compostela, är definitivt en sådan. Under 14 dagar tog jag mig ungefär 80 mil genom norra Spanien på min mountainbike. Det blev en resa med rejäla uppförsbackar, hisnande nedförslöpor, vackra små byar, god mat och framför allt fantastiska möten med människor från hela världen.
Här kommer min berättelse – dag för dag!
Från Pyrenéerna till Santiago de Compostela – Camino Francés blev en resa jag bär med mig långt efter att cykeln stannat.
Författare: Louise Engholm
Innan äventyret började – från Landvetter till Bayonne
Resan började på Landvetter där min och min cykelväninnas MTB checkades in och fick följa med på äventyret. I Paris blev det flygbyte och vidare till Bayonne i sydvästra Frankrike, där vi skulle tillbringa den första natten.
Bayonne är en fantastiskt fin stad, byggd där floderna Nive och Adour möts. De vackra korsvirkeshusen längs vattnet och de charmiga gränderna i den gamla stadsdelen gjorde att jag gärna hade stannat längre. Men först behövde cykeln sättas ihop inför morgondagens utmaning.
Madame på hotellet hade nog aldrig tidigare sett tjejer montera ihop sin egen cykel. Hon var mäkta förvånad över att det bara tog 30 minuter! På kvällen blev det en promenad genom den gamla stadsdelen och självklart crepes på en restaurang. Nu var vi redo för äventyret!
DAG 1 – ÖVER PYRENÉERNA
Saint-Jean-Pied-de-Port till Roncesvalles, ca 33 km
På morgonen hade jag bokat taxi tillsammans med några andra pilgrimer till den lilla pittoreska byn Saint-Jean-Pied-de-Port. Här började äventyret på riktigt. Först skulle vi skaffa pilgrimspass, där alla stämplar längs vägen samlas som bevis på att man genomfört vandringen eller cyklingen.
Sedan bar det uppåt – och ganska snart blev det riktigt varmt och tufft. Första pausen blev på Albergue Orisson, där det smakade extra gott med fika och lunch.
Dagens etapp över Pyrenéerna kallas ibland för de lägre Pyrenéerna (Baby Pyrenées), men låt er inte luras. Vi skulle upp till omkring 1 430 meters höjd! På många ställen var det helt enkelt omöjligt att cykla uppför, så det blev till att leda och släpa cykeln. Stora örnar cirklade ovanför oss hela dagen och skojade om att de nog väntade på att vi skulle ge upp och bli ett lätt byte. På ängarna gick vilda hästar och landskapet var helt fantastiskt.
Första natten blev på ett kloster i Roncesvalles. Det var lite spännande att förstå hur allt fungerade i en sovsal tillsammans med andra pilgrimer. Jag spanade på de mer rutinerade och lärde mig snabbt hur man skulle göra. Efter dagens ansträngning sov jag som en stock!
DAG 2 – GENOM GRÖNA LANDSKAP TILL PAMPLONA
Roncesvalles till Pamplona, ca 48 km
Dagen bjöd på böljande kullar, gröna landskap, korsvirkeshus och mängder av forsar. På vissa partier var stigarna riktigt steniga och ojämna, vilket gjorde cyklingen ganska utmanande.
Väl framme i Pamplona hann vi ta en promenad genom staden innan det var dags att hitta tillbaka till alberguet, innan dörrarna stängdes för kvällen. Det blev ännu en kväll i sovsal, med samtal och historier från medresenärerna. Det är något alldeles speciellt med gemenskapen längs Camino – man lär känna människor på ett sätt som sällan händer hemma.
DAG 3 – STATYER, UTSIKTER OCH PUENTE LA REINA
Pamplona till Estella, ca 50 km
En viktig milstolpe idag var Alto del Perdón, på cirka 750 meters höjd. Här möttes jag av de välkända statyerna som föreställer pilgrimer på väg mot Santiago. Utsikten från toppen var fantastisk och väl värd ansträngningen uppför.
Längs vägen passerade jag flera fina byar och städer, bland annat Puente la Reina, vackert belägen vid en flod med sin historiska stenbro. Det är just dessa små platser som gör cyklingen så givande – man får tid att stanna, titta och verkligen ta in omgivningarna.
I Estella väntade en liten lyx. Jag och min väninna fick nämligen en hel sovsal för oss själva eftersom det var så få gäster på vandrarhemmet. Efter två nätter med andra pilgrimer kändes det nästan som ett eget hotellrum!
DAG 4 – VINFONTÄN OCH SPANSKA DELIKATESSER
Estella till Navarrete, ca 65 km
Dagens höjdpunkt kom redan tidigt. Vi passerade Bodegas Irache, där det finns en alldeles speciell vinfontän för pilgrimer. Här kan man fylla sin flaska med rödvin – och självklart gjorde jag det!
Vidare gick färden mot Logroño, där pilgrimernas närvaro märks tydligt och där statyer och symboler längs vägen påminner om den långa traditionen.
Cykelfärden fortsatte till Navarrete, men eftersom det var påskhelg var klostret jag hade tänkt vi skulle bo på fullbokat. Det fick bli hotell i stället. Inte helt fel det heller! På kvällen väntade fantastiskt goda pinchos på en lokal restaurang vid katedralen. En imponerande katedral med mycket guld och en härlig stämning i staden.
DAG 5 GENOM VINLANDSKAP OCH KASTILIENS JORDBRUKSMARKER
Navarrete till Belorado, ca 60 km
Nu blev terrängen lite snällare och jag kunde njuta av en längre cykeletapp. Längs vägen passerade jag små stenskydd, så kallade guardaviñas, som förr användes av vinodlare som skydd mot väder och vind.
Överallt såg jag den välkända pilgrimssnäckan, som visar vägen och blivit en symbol för hela Camino.
Landskapet förändrades och jag kom in i Kastilien med sina vidsträckta jordbruksmarker, kreatur och vinodlingar. Här bodde vi i sovsal på Albergue Santiago tillsammans med bland annat en kille som hade fått blåsor på fötterna stora som pingisbollar. Han skulle behöva vila flera dagar eftersom han knappt kunde gå. Då kändes mina egna trötta cykelben ganska överkomliga!
DAG 6 – KALLT, BLÅSIGT OCH UPPFÖR MOT ATAPUERCA
Belorado till Tardajos, ca 70 km
Idag var det riktigt kallt! Jag klädde på mig allt jag hade – vantar, buffar och dubbla tröjor – men frös ändå. Det var bara att börja trampa för att få upp värmen.
Terrängen var bitvis stenig och vi tog oss över högre partier med rejäla lutningar. Ibland var det 6% och mer, vilket gjorde att benen fick jobba ordentligt.
Vid Agés hade vi avverkat ungefär halva pilgrimsledens sträcka och hittade ett supermysigt litet café med specerihandel. Där blev det en välbehövlig fika.
Sedan väntade serpentinerna upp mot Atapuerca, cirka 965 meter över havet, och det stora korset. Ett gäng italienare kom cyklande i kortbyxor och de skrattade gott åt min påklädning. Men jag frös hellre med stil än utan kläder!
DAG 7 – DEN TUFFA BACKEN OCH UTSIKTEN SOM BELÖNING
Tardajos till Carrión de los Condes, ca 65 km
Efter Hontanas passerade jag ruinerna av det gamla klostret Monasterio San Antón. En fascinerande plats med en speciell historia och en påminnelse om hur pilgrimer har färdats här i århundraden.
Men dagens verkliga utmaning väntade vid Alto Mostelares. En lång uppförsbacke med hela 12% lutning upp till omkring 910 meters höjd. Den höll nästan på att ta knäcken på mig! Men när jag väl kom upp var utsikten över landskapet en fantastisk belöning.
Nedför gick det desto fortare, med lutningar på upp till 16%. Sedan följde långa böljande åkrar och cykling längs Canal de Castilla fram till slussarna i Frómista.
Det var lite ont om matställen längs vägen, men här lärde vi känna en italienare som slog följe en bit. Sådana spontana möten är verkligen en av de fina delarna av Camino.
När vi närmade oss Carrión de los Condes möttes vi av två stora statyer längs leden och stadens ringmur. Klostret var fullbokat, så det fick bli hotell igen. Det visade sig vara ett klokt val, för på kvällen haglade det stora isklumpar och kylan var bitande.
DAG 8 – MOT LEÓN GENOM DET ÖPPNA LANDSKAPET
Carrión de los Condes till León, ca 95 km
Efter gårdagens kyla vaknade jag till solsken och betydligt behagligare temperatur. Dagens etapp blev lång, men landskapet var på sina håll lättcyklat.
Jag passerade bland annat Arcahueja, där det finns bostäder byggda inne i kullar – hus där människor fortfarande bor och lever. Ett annorlunda och fascinerande inslag längs vägen.
Vädret växlade och regnet kom plötsligt. Jag fick dra på regnskyddet, men den kraftiga motvinden över de öppna landskapen gjorde att skydden blåste av. Det blev till att kämpa vidare!
Att komma fram till León var pampigt. Staden omges av en ringmur och har en fantastisk historisk miljö. Vi tog oss tid att promenera runt och njuta av arkitekturen och stadens atmosfär. Natten tillbringades återigen på ett kloster i sovsal, där det tyvärr hostades en hel del bland pilgrimerna.
DAG 9 – MESETAN OCH EN VÄLBEHÖVLIG PIZZA
León till Santa Catalina de Somoza, ca 58 km
Nu kom jag ut på Mesetan, den stora och öppna högplatån i Kastilien och León. Landskapet var först helt platt och lättcyklat, med storkar som byggt sina bon på skorstenarna.
Vi träffade på italienaren igen och fick tips om några bra matställen. Efter det väntade dock flera sega backar som slet på kroppen. Efter nio dagars cykling började tröttheten kännas på riktigt.
I Astorga blev det pizza på torget. Staden är bland annat känd för sin imponerande katedral och biskopspalatset, ritat av Antoni Gaudí. Jag hade egentligen tänkt cykla längre den här dagen, men kroppen sa ifrån. När jag kom till Santa Catalina de Somoza bestämde vi oss för att stanna, äta middag och inte röra oss mer den kvällen. Ibland måste man lyssna på kroppen också!
DAG 10 – CRUZ DE FERRO OCH STENEN SOM FICK STANNA KVAR
Santa Catalina de Somoza till Ponferrada, ca 55 km
Utvilad och med piggare ben gav jag mig återigen upp mot bergen. Jag passerade flera förfallna och nästan övergivna byar innan jag nådde Cruz de Ferro, på cirka 1 504 meters höjd.
Här finns ett stort järnkors där pilgrimer sedan lång tid tillbaka lämnar en sten som de burit med sig hemifrån. Stenen symboliserar ofta något man vill lämna bakom sig – bekymmer, sorger eller sådant som tynger. Jag hade själv tagit med en sten hemifrån och lade den vid korset. En fin och ganska känslosam stund.
Sedan väntade återigen tuffa backar både uppför och nedför, med lutningar på mellan två och 13%. På höjderna behövdes varma kläder och buff igen.
Efter en lång serpentinnedförsbacke mot Molinaseca blev jag tvungen att lägga mig i det gröna gräset vid sidan av vägen. Jag hade spänt mig så mycket under den långa nedförskörningen att jag nästan fick svimningskänsla. Det var bara att vila en stund vid bron innan jag fortsatte.
Min cykelvän fick dessutom problem med bakhjulet. När vi till slut hittade en verkstad i Ponferrada visade det sig att hjulet inte alls hade varit ordentligt fastskruvat. Det hade faktiskt kunnat hoppa av under någon av de tuffa nedförsbackarna. Hjälp, vilken tur att det upptäcktes i tid!
På kvällen blev det en promenad genom Ponferrada och ett besök vid det sagolikt vackra tempelriddarslottet. En fin avslutning på en minst sagt händelserik dag.
DAG 11 – UPP MOT GALICIEN OCH O’CEBREIRO
Ponferrada till Triacastela, ca 75 km
Nu blev det varmare igen och cykelshortsen åkte fram. Livet kändes genast lite lättare!
Men de jobbiga backarna var långt ifrån över. På vissa partier var lutningen upp mot 25%, och då var det bara att kliva av och leda cykeln. När vi väl kom upp till O Cebreiro i Galicien väntade fantastiska vyer över de gröna kullarna och vackra cykelstigar.
Här förändras också byggnadsstilen. De traditionella stenhusen med sina halmtak kallas pallozas och är typiska för området. Jag hade gärna stannat över natten här, men det var fullbokat. I stället fortsatte vi nedför de långa sluttningarna mot Triacastela. En betydligt lättare avslutning på dagen!
DAG 12 – SKOGSSTIGAR, FORSAR OCH KLOSTER
Triacastela – Palas de Rei, ca 70 km
Från Triacastela kan man välja två olika vägar mot Sarria. Vi valde den som passerar Samos. Det visade sig vara ett mycket fint val, med vackra vägar genom skogarna och på sina håll längs porlande forsar.
I Samos stannade vi för att titta på det imponerande benediktinklostret, en fascinerande byggnad med sin speciella arkitektur och historia.
Sarria passerades ganska snabbt och sedan fortsatte färden mot Portomarín. Här möttes jag av ett fint torg med utsikt över katedralen och sjön nedanför. Efter ytterligare några mil nådde vi Palas de Rei. En lugn och stillsam stad, även om den kanske inte var den charmigaste längs vägen. Den här natten fick vi återigen en egen sovsal – skönt med lite lugn och ro!
DAG 13 – SISTA TRAMPTAGEN MOT SANTIAGO!
Palas de Rei till Santiago de Compostela, ca 68 km
Nu var det äntligen dags för den sista etappen! Jag såg till att få de sista stämplarna i pilgrimspasset så att allt skulle vara i ordning för att få mitt diplom.
Vägen gick genom lummiga skogar, över ängar och genom små fina byar. Landskapet var grönt och böljande och på sina håll betydligt lättare att cykla än de tidigare bergsetapperna.
Så kom vi fram till Monte do Gozo, där man för första gången kan se ut över Santiago de Compostela. Det började pirra i kroppen. Nu var det verkligen nära!
När jag kom in i Santiago började jag nästan skaka av spänning, lättnad och en märklig känsla av eufori. Samtidigt kom en liten sorg över att äventyret faktiskt var på väg att ta slut.
De sista gatorna fram till torget vid katedralen valde jag att gå med cykeln bredvid mig. Jag ville inte bara cykla förbi målet, utan sakta ner, ta in stämningen och verkligen förstå att jag hade kommit fram.
Hurra! Jag hade klarat det!
Där träffade vi dessutom italienaren igen och vi firade tillsammans att vi hade genomfört Camino.
Vilken känsla! Att stå framför den mäktiga katedralen efter alla dessa mil var ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma.
DAG 14 – EN DAG ATT BARA NJUTA
Santiago de Compostela, 0 km
Efter 13 dagar på cykeln var det dags att pusta ut och bara njuta av Santiago de Compostela. Vi promenerade runt i den vackra staden, tittade på alla pilgrimer som anlände och ställde mig i kö för att hämta mitt pilgrimsdiplom.
Sedan var det dags för nästa praktiska utmaning: att få hem cykeln. Vi gick till Correos, köpte två stora cykelkartong och packade ner våra MTB inför flygresan tillbaka till Sverige. Min cykelväninna flög hem morgonen därpå.
Men för min del var resan inte riktigt slut där. Jag tog bussen ut till Finisterre, världens ände enligt den gamla pilgrimstraditionen. Men det är faktiskt en helt annan historia!
Vad tar jag med mig från Caminon?
När jag tänker tillbaka på de här 14 dagarna är det inte bara de cirka 80 milen och alla höjdmeter jag minns. Det är dofterna från landskapet, de goda måltiderna, de små byarna, de fantastiska vyerna och framför allt människorna jag mötte och alla samtal längs vägen.
Camino lärde mig också att det inte alltid handlar om att komma snabbast fram. Ibland behöver man stanna, vila, ändra sina planer och ta dagen som den kommer.
När benen är som tröttast – vad fick mig att cykla vidare? Jo, längtan att få komma fram, att få lyckas med att av egen vilja och kraft ta mig från start till mål och i ur och skur kämpa vidare. Att inte ge upp och få pannben! Den känslan av att klara det – den är oslagbar! Och det är därför jag gillar att utmana mig på olika äventyr!
Och som grädde på moset, lära känna härliga människor och se fantastiska platser under vägen!
Och känslan av att till slut rulla in framför katedralen i Santiago de Compostela – den är värd varenda tramptag! ❤️
Är du intresserad av liknande pilgrimsresor finns dessa under både cykelresor och vandringsresor och i flera länder.
Intresserad av andra resor på andra sidan Atlanten? Besök vår systersida AmericanTours.se